Varför har vi så många ord och uttryck som handlar om att det gäller att hålla sig ovanför ytan? ”Att hålla sig flytande. Näsan ovanför vattenytan. Surfa på vågen. Glida lite ovanpå.”
Egentligen är det synd kan jag tycka, eftersom det mesta som faktiskt händer med oss på riktigt är det som går på djupet. Det är ju under ytan jag vill lära känna mina medmänniskor. Det är ju först när jag känner att jag får kontakt med människors ”insida” som jag kan bestämma mig för att gå genom eld och vatten för dem. Och om jag fortfarande älskar dem när jag känner till deras ”baksida” så vet jag att det är en relation som kan gå långt. Då vet jag att här finns något att luta mig emot. Och det spelar ingen roll att det är lite snårigt under ytan… det är det ju hos de flesta av oss.

Ja, jag följer ”Gifta vid första ögonkastet”. Inget jag egentligen skulle skryta med. På många sätt är det tok-amerikanskt och snuttifikations-television på just den nivå man kan vänta sig. Men samtidigt är det ett av de få ställen där det förs en diskussion om vilka förväntningar många idag har på tvåsamheten. Och häromsistens dök det upp en sån här kommentar som på något sätt säger allt;
-”Han har makten att såra mig och jag vill inte bli sårad!”

Jag kan inte låta bli att fråga mig ett par olika saker utifrån det här:
För det första, vem gav honom makten att såra just dig? Varför kan han såra dig? Du gav honom makten och han kan såra dig därför att du bryr dig om vad han tycker. Hade han inte betytt något för dig hade samma kommentarer bara gått dig förbi.
För det andra, vilka andra relationer har du i ditt liv där du aldrig blir sårad? Syskon, föräldrar, vänner, ungar… risken att bli sårad ligger i relationens natur.

Att välja att gå in i en relation med målet att inte bli sårad ter sig som en omöjlig ekvation. Och att inte vara villig att ta risken att bli sårad gör ju att man går miste om allt det goda som kan komma ur en relation. För en tvåsamhet som bygger på god kommunikation och ömsesidig respekt och tillit är en fantastisk gåva.